Timåtejteaterns arv lever vidare

När Hallonbergen invigdes i augusti 1973 slogs även portarna upp till Timåtejteatern, som var helt unik i sitt slag och drog besökare från hela världen. Visionen var inte bara att uppmuntra till skådespel – utan också att erbjuda en gemenskap och hjälpa barnen att utvecklas som människor.

Sedan dess har kulturen stått i centrum i Hallonbergen (bokstavligen!) i över 50 år och lockat generationer av barn med teater, dans, musik och konst. Att verksamheten är viktig för barnen råder det inget tvivel om. Det är något som medlemmarna i Teaterpatrasket kan skriva under på, som alla var en del av Timåtejteatern.

År 2020 utsågs Sundbyberg till Årets Kulturkommun, ett välförtjänt pris som speglar kommunens satsning på kultur i hela staden. Sedan Kulturcentrum invigdes i mars 2006 har många hundratals barn och ungdomar i åldern 4-19 år boendes i Solna och Sundbyberg fått utlopp för sin kreativitet och skaparlust här, genom teater, konst och musik och många andra aktiviteter.

Bland annat har man det senaste året lagt till ämnet textil och design, vilket många i området har visat sig ha ett stort intresse för. Den 2000 kvadratmeter stora lokalen rymmer allt från teatersal till konstateljé, galleri, musikstudio, syateljé, keramikverkstad, konsert- och danssal och replokaler. Kulturskolan satsar också på samarbeten med exempelvis äldreomsorgen, där ungdomar sommarjobbar med att spela på äldreboenden.

Att Sundbybergs kommun satsar stort på kulturlivet är långt ifrån ett nytt fenomen. Redan vid invigningen av Hallonbergen Centrum 1973 hade kulturen en given plats i områdets hjärta. Mitt i köpcentret – på samma plats där vi hittar Kulturcentrum idag – låg den omåttligt populära Timåtejteatern, med lokaler som vilken teatergrupp som helst skulle ha blivit avundsjuk på, både nu och då.

Sundbybergs dåvarande teaterkonsulent Lenah Stolpe fick i uppdrag att rita en teater, tillsammans med en arkitekt. Hon var den som drog igång hela Sundbybergs teaterverksamhet redan 1962, som då gick under namnet “Teatern”. Man höll till en början främst till i en gammal ungdomsgårds lokaler på Friluftsvägen, och även om den tidigare lokalen hade sin charm, så var de nya högmoderna och påkostade lokalerna i Hallonbergen en riktig dröm för en teaterälskare. Områdets barn fick också vara med i planeringen, och bland annat önska färger och utförande på inredningen.

Verksamhetsansvarige Lenah Stolpe på sitt kontor på Timåtejteatern 1975. Foto: Maths Nyström

Från klockan 9 på morgonen till 11 på kvällen var det full verksamhet i lokalerna, med flera hundra människor i alla åldrar som på ett eller annat sätt sysslade med dramatik. Deltagarna var allt från treåringar och tonåringar, till vuxna och pensionärer. Timåtejteatern var omåttligt populär och drog mycket uppmärksamhet, med ett stort antal studiegrupper från hela världen som besökte teatern för inspiration och kunskapsutbyte.

I ett reportage i tidningen Folk i Bild Kulturfront från 1975 försöker teaterkonsulent Lenah Stolpe förklara verksamheten närmare:

– Vi har egentligen lite svårt med att sätta namn på det här vi gör. Vi försöker undvika ordet dramatik, det finns så konstiga föreställningar kring det. Vi kallar det dramateater, eller när det gäller barn, “dramalek”. Men mest handlar det om att kommunicera på många olika sätt. Alla barn är ju inte verbala, och kan inte uttrycka sig bäst i ord.

En verksamhet med utgångspunkten i människan istället för prestationen

Teatergrupperna hade inga krav på sig att göra färdiga pjäser att spela upp. Man lade istället vikt vid den sociala gemenskapen och individuella utvecklingen hos deltagarna utifrån deras egna förutsättningar. Timåtejteatern hade ett nära samarbete med skolan och fritids, och ofta rekommenderades barn som hade det lite svårt hemma eller i skolan att komma till teatern. Snart var problemen som bortblåsta, tack vare kontakten med närvarande vuxna att prata med. Det skedde genom arbete på deras egna villkor, utan krav på motprestation eller att man skulle vara på ett visst sätt för att passa in. Skolan har ju en tendens att fungera efter konkurrenssamhällets regler, men på teatern gjorde man helt tvärtom: här såg man arbetsprocessen som det viktigaste, inte slutresultatet i sig.

Barnen på Timåtejteatern tillsammans med teaterpedagogen Kenneth Åslund, år 1975. Foto: Maths Nyström

Tillsammans med barnen skapade ledarna realistiska övningar där man pratade om hur det exempelvis känns att bli mobbad, eller att komma från ett annat land och möta en ny kultur. Utgångspunkten i verksamheten var helt enkelt människan. Man brydde sig inte om konstnärliga förmågor eller skådespelartalanger. Målsättningen var inte att utbilda professionella skådespelare, utan att varje barn i lugn och ro skulle få utveckla sina egna möjligheter och känna en trygghet, gemenskap, ansvar och tolerans.

Timåtejteaterns nära samarbete med skolan och andra samhällsinstanser märks även i dagens verksamhet på Sundbybergs Kulturskola i Hallonbergen. Per Fjällström, kulturchef på Kultur- och Fritidsförvaltningen i Sundbyberg berättar att Kulturcentrum bland annat samarbetar med social- och arbetsmarknaden, och de som får ekonomiskt stöd informeras också om att deras barn kan få gå gratis på Kulturskolan. Det går även att få kursavgiften reducerad i förhållande till familjens inkomst. Verksamheten ska helt enkelt vara öppen och tillgänglig för alla barn- och ungdomar.

– Vi har också ett nära samarbete med SFI, där vi bjuder in SFI-klasser till Kulturcentrum och Kulturskolan i slutet av sommaren, strax innan hösten. Då får de se vad vi har att erbjuda och så kan vi visa dem hur man anmäler sig till kurserna, så att det inte blir ett hinder i sig, även om man inte kan språket, säger Per Fjällström.

Dåtidens Timåtejbarn spelar fortfarande teater

Några som verkligen vet vilken stor skillnad Timåtejteatern gjorde för barnen som växte upp i Hallonbergen under 1970-1980-talet, är Rosita Carlsson, Anita Lundin och Calle Ewert, som är en del av ensemblen i gruppen Teaterpatrask. De var alla med med som barn i Timåtejteaterns verksamhet under 1960-1980-talet.

Vi träffar dem tillsammans med Timåtejteaterns dåvarande verksamhetschef Lenah Stolpe, som också är en del av gruppen, strax innan deras teaterrepetitioner ska börja ute på Riddersviks herrgård i Hässelby. Trots det mörka och ruggiga novembervädret är stämningen på topp, och det pratas glatt i munnen på varandra när gamla minnen från tiden på Timåtejteatern kommer till liv.

Rosita Carlsson var med i teatersvängen i Sundbyberg redan i slutet av 1960-talet som 10-åring, när verksamheten fortfarande låg på Friluftsvägen.

– Men jag bodde i Ör och när mörkret kom på hösten vågade jag inte gå själv över Golfängarna, man fick ju inte skjuts på den tiden. Men sen när Timåtejteatern öppnade i Hallonbergen när jag var tretton år, då var jag direkt där och hängde på dörren när de öppnade. Teatern var min räddning, min livlina. När mina jämnåriga försökte dra med mig i dumheter så sa jag “nej, jag har teatern, jag går ingenstans!”

Anita Lundin började också på Timåtejteatern i årskurs sex. Hon tyckte det var häftigt att få vara med de lite äldre som hon såg upp till så mycket. Rosita gick i årskursen över Anita och tillhörde det coola gänget, medan Anita mest höll sig hemma och var lite nervös och rädd för livet, som hon beskriver det.

– Aldrig att jag hade vågat tilltala Rosita ens i skolan, hon tillhörde ju värstinggänget och det gjorde inte jag, jag var ju en plugghäst. Men på teatern möttes vi! Alla blev människor helt plötsligt. De sociala hierarkierna jämnades ut. Jag mådde så bra och blev så stark av teatern. Jag blev sedd, fick glänsa lite grann och fick uppmuntran när jag ville improvisera, pedagogerna sa ja till det mesta. Det var väldigt utvecklande för självkänslan, säger Anita.

Beröm av självaste Bergman

Bland de pjäser som sattes upp kan nämnas ungdomarnas egenskrivna revy “Kö”, en pantomimföreställning som framfördes bland annat i Helsingfors och Åbo. Vid ett tillfälle satt Tage Danielsson i publiken, och efter föreställningen frågade han Lenah om han kunde få låna idén, vilket sen kom att bli inspirationen till hans hyllade revy “Glaset i örat”.

En annan teateruppsättning som framfördes var Ingmar Bergmans “Trämålning”, som visades i bland annat Köpenhamn och olika kyrkor runt om i Danmark. Även här fick Timåtej celebert besök.

– Man var ju tvungen att skriva till Bergman och fråga om man fick spela den. Sen när vi hade premiär i Sundbybergs kyrka så smög Bergman tydligen in. Och sen efteråt fick jag ett kort och en stor bukett med rosor av Bergman som tack. Fast det var väl hans sekreterare som hade skickat det, men i alla fall, säger Lenah med ett skratt.

Det som verkar ha uppskattats allra mest hos både deltagarna och pedagogerna, var det som man kallade för familjeteater. Då blandade man alla åldrar, amatörer som proffs. Lenah visar upp en bild som togs på hela ensemblen uppe på den ambitiöst utsmyckade scenen. Alla som nu sitter runt bordet på Riddersviks herrgård var själva med i den uppsättningen.

Ensemblen i uppsättningen “Paris 1940” på Timåtejteatern.

– Jag älskar den här bilden. Den här pjäsen hette Paris 1940, den handlade om belägringen av Paris under andra världskriget. De fick med sig väldigt mycket historia, det ingick alltid i alla sådana här pjäser som vi gjorde, säger Lenah.

Anita fyller i med sin upplevelse som barn i ensemblen:

– Det var häftigt med familjeföreställningarna, att alla var med. Det gav så mycket när man var barn och ungdom att få träffa vuxna människor, jag har inte upplevt något annat forum där man arbetar så här mycket över generationerna. Det är bara teatern som gör det, känner jag.

– Ja, alla barn och ungdomar var alltid sedda. Pedagogerna var verkligen där för en. Man kunde alltid kika in, sätta sig i Lenahs rum, och så satt hon och jobbade och man pratade knappt. Men man kunde sitta där och bara suga in atmosfären, och känslan av att alltid vara välkommen precis som man var, som man är. Det var underbart, säger Rosita.

Vilda demonstrationer när teaterns framtid står på spel