Den mytomspunne Lötgubben

Det kryllar av spännande historier kring Hallonbergen+Ör. Vi har tidigare berättat om vem som dolde sig bakom namnet Malin i Malins park, om Öhrs gårds dramatiska öde och Golfängarnas spännande historia. Vid slutet av 1800-talet var Hallonbergen fortfarande en kuperad skogsterräng intill Öhrs gård, där det fanns gott om hallonsnår. De vidsträckta ängarna nere i dalgången vid Lötsjön var vid samma tid en alldeles egen liten himmel på jorden för den egendomliga herre som många generationer sundbybergsbor har hört skrönor om under årens lopp –  den mytomspunne Lötgubben.

Mannen, som egentligen hette Löf, blev känd för allmänheten redan år 1885 genom ett längre reportage i Dagens Nyheter, där signaturen “K.R”  berättade om sitt möte med en “egendomlig eremit i hufvudstadens närhet, en gubbe några och sextio år gammal”. Vid Golfängarnas brant intill vattnets strandkant hade mannen byggt en jordkula, som han själv kallade för Löfhyddan.

“På avstånd kunde man komma på den tanken att den primitiva bostaden var en kolossal myrstack. Men så virvlade rök upp mellan träden, och myrorna ha ännu ej börjat att bygga eldstäder.” skriver “K.R” om det märkliga fyndet ute på ängarna vid Lötsjön. Under somrarna var sjön överströdd av vita näckrosor, och storvuxna kräftor vandrade i allsköns lugn utmed kanterna. Lötgubben var den enda som tog hand om både dem och näckrosorna.

Lötsjön,närmare 140 år efter Lötgubbens eremitliv på ängarna. Näckrosor i mängder finns kvar än idag. Foto: Amanda Leander.

Ett hem täckt av näckrosor

Lötgubbens primitiva jordkula låg till hälften ovan och hälften under jord. Den hade en eldstad, skorsten och ett litet fönster precis i markhöjd, med utsikt över den rejält igenväxta sjön. Byggt av gamla bräder och ett tjockt lager mull och torkat ris, blev hemmet värd för otaliga växtarter som slingrade sig utmed fasaden, och om sommaren var huset helt täckt av vita näckrosor.

Sedan 30 år tillbaka levde Lötgubben spartanskt i sin hydda med en enkel säng, sked, kniv och några ler- och träkärl som enda ägodelar. Han beskrivs i artikeln som en glad gubbe, som alltid har ett muntert svar på varje fråga. En kortvuxen man som med sitt “långsmala ansikte och nedskjutande näsa liknade illusoriskt en gammal ruggig tupp; man väntade vilket ögonblick som helst att han skulle höja ett kuckeliku”.

Herr Löf, ursprungligen från Viby i Närke, hade av en slump hamnat i trakten under 1860-talet, efter att bland annat ha seglat på Vänern som kock. Tack vare detta yrkesval erhöll han regelbundet mat och dryck, men husrum hade varit svårare och ofta fick han tillbringa nätterna i lador och tomma uthus. Slutligen fann han sig i skogen intill Dufvebol gård, en pittoresk trakt med en liten insjö, “undangömd för allt vad människa heter”. Här började han gräva i jorden, släpa på stenar och timmerstockar och så sakteliga bygga grunden till det som skulle komma att bli hans alldeles egna hem, Löfhyddan.

Golfängarna ca 1918. Fotograf: okänd, Sundbybergs museum id 1264.

Brandfarliga jordkulan hotades av rivning

Det olovliga nybygget var inte populärt hos markägaren, som en dag besökte herr Löf och hotade med att riva ner det han ansåg var ett anskrämligt ruckel, och hänvisade i synnerhet till brandfaran. Lötgubben, känd för sina rappa svar på tal, lyckades med konststycket att charma sig ur trångmålet, och bygget fick stå kvar.

Lötgubbens jordkula så som den såg ut innan den jämnades med marken i slutet av 1890-talet. Foto: P W Andersson.

Uppehället kostade honom förvisso inte en spottstyver, men slantar behövde kontinuerligt rulla in till mat och andra förnödenheter. Under vår och höst sysselsatte sig Lötgubben med trädgårdsarbete vid några av Sundbybergs gårdar och han uppfattades av sina arbetsgivare som synnerligen sällskaplig, eremitlevernet till trots.

Utöver trädgårdsarbetet tillverkade han även kvastar och viskor som han släpade med sig in till Hötorgets marknad för försäljning, där taxan stod högre än i hemtrakterna. Gick affärerna på Hötorget bra unnade sig herr Löf en tågresa hem, men oftast blev det en lång och slitsam vandring längs Norrtullsgatan, tillbaka till Sundbyberg.

Hötorgets torghandel 1885-1900. Fotograf Kasper Salin,  Stockholms stadsmuseum
Fotonummer F 2718.

Kändisskapet blev en gynnsam affär

Reportaget avslutas med orden att “Lötgubben blir mycket glad om man besöker hans hydda”.

Den uppmaningen, i kombination med de vackra miljöbeskrivningarna och berättelsen om den besynnerliga Lötgubben, skapade en sådan mytbildning att läsare började vallfärda till hans tidigare gömda pärla, och snart hade Sumpan fått sin första riktiga lokalkändis.

Uppmärksamheten reportaget gav visade sig bli en gynnsam affär för herr Löf.

“Av många besökare, som ville titta på mig och mitt palats, fick jag både 10-, 25-, ja 50-öringar, tillsammans 17 kronor och 75 öre.” (Ett belopp motsvarande drygt 1 000 kronor i dagens värde.)

Efter att ha tillbringat halva sitt liv i sitt “palats”, tog det slitsamma levernet ut sin rätt vid 70 års ålder, och tillslut tvingades han lämna sin älskade jordkula för att uppsöka vård på Serafimerlasarettet. Denna färd från Lötsjön skulle komma att bli Lötgubbens sista. En färd som återigen kläs med reportern “K.R”:s poetiska formuleringar. Ur Dagens Nyheter 6 juli 1897:

“När bofinken började sin treklang, när geranierna knoppade utanför kojans fönster, i jämnhöjd med jordytan, och när den lilla Lötsjön vaknade upp och började stimma, fördes den gamle till det ställe, där han skulle dö.”

Duvbo bad och tvättstuga vid Lötsjön, ca 1920. Fotograf: okänd, Sundbybergs museum ID 1262.

Jordkulan jämnades med marken snart efter Lötgubbens död, men historierna om den excentriska mannen med sitt varma hjärta och fantastiska humor lever vidare än idag.

Vid deras första möte frågade reportern på Dagens Nyheter hur det kom sig att herr Löf valde att bosätta sig för gott på just denna plats. Lötgubben berättade då drömskt om hur han efter alla dessa åratal av kringflackande runt om i Sverige tillsist föll för lilla Lötsjön och de vackra ängarna i dalgången. Där slog han sig äntligen till ro, och konstaterade nöjt: 

“Här är mig gott att vara”.