För barnens skull - historien om Malins Park i Ör

Av Sundbybergs många olika områden, så är Ör den allra minsta. En idyllisk pärla till stadsdel, som bär på en fin liten hemlighet. Det ska visa sig kräva en hel del detektivarbete för att finna svaret på gåtan om Malins Park.

Stadsdelen Ör uppfördes under 1960-talet och blev snabbt ett attraktivt område för barnfamiljer, inbäddat i grönskan vid vackra Råsta gärde och Golfängarna. De som bor i Ör beskriver en fin gemenskap och känslan av att bo i en småstad, “där alla känner alla”.

Mitt i stadsdelens kärna finns en liten lekpark som sedan länge går under namnet Malins Park. Den har varit en självklar och väldigt uppskattad samlingspunkt för flera generationer barn.

Men varför heter parken just Malins Park? Vem kan denna Malin vara? Det har blivit en oväntat stor utmaning att ta reda på. Nuförtiden är det inte många som kan ge svar på den gåtan. Men med lite hjälp av minnen från flera av områdets barn - numera vuxna - och deras föräldrar, så börjar bilden snart klarna. Vi får börja med att backa bandet mer än hundra år tillbaka i tiden.

Bekymrad journalist gav upphov till barnens älskade parklek
Under många år var Malins Park en så kallad parklek, något som har varit utmärkande för boende i Stockholmsområdet redan tidigt under 1900-talets första hälft. Parklekar är ett väl inarbetat koncept, som vi faktiskt har journalisten Gerda Marcus att tacka för. Under 1910-talet skulle det fortfarande dröja många år innan barnomsorg infördes för yngre barn, som då sprang runt ensamma på stadens gator medan föräldrarna arbetade. Barnens utsatthet oroade Gerda Marcus mycket.

I ett socialt projekt tillsammans med Svenska Dagbladet startade hon stans allra första parklek, med anställda som i folkmun hjärtligt kallades för “parktanter” eller “lektanter”.

Parkleken som koncept hade sin premiär i Vasaparken den 14 maj 1916. Över ett hundratal glada barn samlades redan den första dagen i parken, där de kunde roas av lekar tillsammans med kompisar och närvarande, omsorgsfulla vuxna. Under de kommande åren blommade parklekarna ut över hela stan. I slutet av 30-talet fanns det 14 parklekar i Stockholm, som snart bemannades även under vinterhalvåret.

Alla barn ska ha en lekplats utanför porten
Parklekarnas popularitet fullkomligen exploderade och år 1980 fanns det hela 200 bemannade parklekar i Stockholm och kranskommunerna. Tanken i tidens stadsplanering var att varje barn skulle ha tillgång till en småbarnslekplats maximalt 50 meter från porten, och bara 500 meter till närmaste parklek. Idag finns tyvärr bara en bråkdel av parklekarna kvar, men de barn som växte upp under storhetstiden minns dem med stor värme och glädje.

Örs stolthet, parkleken Malins Park, var oerhört populär hos barnen. Här samlades ofta områdets dagmammor, som umgicks tätt med parklekens egen personal. Under sommarloven fylldes parken även med Örs skolbarn, som nu hade en given plats att leka på dagligen medan föräldrarna arbetade.

Från början hade parkleken inget officiellt namn, men snart hörde man barnen säga “jag går till Malins park” och då visste alla vilken lekpark det gällde. Det namnet har hängt med under årens lopp och är idag officiellt etablerat som just Malins Park.

“Hon bara kallades Malin, av alla”
Örbon Kerstin Kojo flyttade med sina barn till Ör i början av 1970-talet. Hon var dagmamma och tillbringade många fina dagar i parkleken under årens lopp tillsammans med sina dagbarn. Kerstin är en av alla boenden i området som minns parkens “lektant” Malin med stor glädje och nostalgi.

- Alla visste vem Malin var, hon var så uppskattad och omtyckt av alla, alltid så engagerad i barnen. Men vet du, hon hette faktiskt inte Malin. Jag vet inte riktigt varför hon kallades för Malin och minns inte nu vilket hennes riktiga namn var. Hon bara kallades för Malin, av alla, säger Kerstin.

Sökandet efter svar fortsätter. Och snart ska alla frågetecken skingras, tack vare ett omfattande examensarbete av landskapsarkitekterna Linda Grimheden och Åsa Wolgast. De genomförde under 2016 en medborgardialog med boenden i Ör och blev i samband med det kontaktade av Malins dotter, Marianne.

– Ja, jag tog kontakt med dem för att framföra mammas starka önskan som hon hade bett mig att ordna, säger Marianne när vi tillslut når henne.

Vi ska få anledning till att återkomma till Malins önskan. Men först vill vi givetvis få svar på frågan: Vem var Malin? Och vad hette hon egentligen?

En informell fot in i tjänstemannakåren
– Alla kallade mamma för Malin, men i släkten var det Ingeborg, som hon egentligen hette. Hon fick sitt smeknamn inom en idrottsrörelse, någon gång under 1920-1930-talet. Hon träffade sin man genom idrottsrörelsen och även han hade ett smeknamn.

Tillsammans startade de en Mulleverksamhet i Ursviksskogarna. Genom det engagemanget kom Malin i kontakt med Fritidsförvaltningen i Sundbyberg, en kontakt som snart skulle leda till ett långt och uppskattat engagemang som föreståndare för Örs fina parklek. Där såg Malin ofta till att försöka få medel till parken, alltid med barnens bästa i åtanke.

–  Hon lyckades med det på ganska informellt vis. Inte via någon skrivelse eller så, utan hon “snackade med någon gubbe” på Fritidsförvaltningen, såg till att få en fot in i tjänstemannakåren och lyckades få dit lite leksaker. Jag tror det var någon sommar då det var väldigt varmt, då ordnade hon så att barnen fick dit en vattenspridare att leka och svalka sig med.

Ursviks egna Villa Villekulla
Malin föddes 1914 och växte upp under enkla förhållanden. Hon och hennes syskon hittade på mycket roliga saker tillsammans och omgav sig av glädje och bus. Marianne beskriver sin mamma som mycket barnkär, levnadsglad, okomplicerad och prestigelös.

– Hon hittade alltid på spratt och tyckte det var väldigt roligt att leka med barn. Hennes hus i Ursvik kallades för Villa Villekulla, där fanns massor av utklädningskläder och man fick röra sig lite som man ville. Mamma hade också skinn på näsan, och på så sätt blev hon nog lite respekterad i parken. Hon satte gränser, talade om vad man fick göra och inte göra. “Mormor gav oss en kompass, så att vi visste vad som var rätt och fel”, så beskrev ett av hennes barnbarn henne för mig, säger Marianne.

Samtidigt framhåller hon Malins kuratoriska sida, att man som barn alltid kunde vända sig till hennes mamma.

– Hon hade ett motto: “Det var väl inte hela världen, allting ordnar sig”. Hon tog saker lite med en klackspark och fick en att tänka på vad som verkligen var viktigt här i livet. Man kände alltid att man fick stöd av henne. Mamma tyckte att det fanns så mycket fin ungdom. När hon åkte tunnelbana, långt upp i åren, så kunde hon tillrättavisa om några killar kanske satt med fötterna på sätena. Men det utmynnade alltid i att hon fick någon slags kontakt med ungdomarna och att de blev kompisar.

Malins innerliga önskan - till lekparkens alla barn
Malin blev 93 år. Ända till slutet var hon väldigt aktiv, klar i huvudet och levnadsglad. Hon var mycket stolt över att hennes namn kom att ges till parken även formellt, vilket hon ofta talade om på äldre dagar. Och hennes önskan skulle alltså komma att handla om just Malins Park.

– Hon ville först att det skulle planteras ett körsbärsträd i parken. Inte som ett minne, utan körsbären skulle vara till barnen, så att varje barn skulle kunna få ett körsbär. Det var viktigt. Sedan kom hon på att då skulle det ju komma en massa skator, så det var väl kanske inte så bra. “Men se till att de planterar en rönn då, för det är vackert med rönnbär på hösten. Och det ska du ordna”, sa hon till mig. Så nu tar jag tillfället i akt här att uttrycka hennes starka önskemål, säger Marianne med ett skratt.

Malins Park är än idag en omtyckt lekpark av områdets barn. Sedan flera år tillbaka planerar Sundbybergs kommun den fortsatta utvecklingen av Malins Park, så att den kan återfå sina storhetsdagars glans och bli en ännu mer attraktiv stadsdelspark för både stora och små. Och inte minst en välförtjänt hyllning till barnens älskade “lektant” Malin.

Källa: https://stud.epsilon.slu.se/10243/1/wolgast_a_grimheden_l_170609.pdf